mitt liv

Bättre dag för dag

Tack alla fantastiska själar där ute som kommenterade och förstod mig i mitt förra inlägg. Det är märkligt, men allt känns lite lättare när man vet att det finns andra som förstår situationen. Det var också flera av er som skrev att ni går och väntar på era katter som bara försvunnit och inte kommit hem igen. Och att få gå i ovisshet är ännu värre. Nu kan jag ändå känna en glädje över alla de fina minnen jag har, att jag fick vara med honom den sista stunden i livet och att nu ha vetskapen om att han inte längre lider.

Tack!

//Sofia ♥

Previous Post Next Post

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply Stina 28 juli, 2013 at 17:50

    Tiden läker ju alla sår, heter det ju…… Så är det nog.
    Kramar Stina

  • Reply Petra / Popetotrora 28 juli, 2013 at 18:28

    Fina du… förstår att det känns mörkt och tungt jut nu. Men ändå hoppfulllt att höra att det blir bättre och bättre. Kram

  • Reply Anonym 28 juli, 2013 at 20:29

    Man måste tillåta sig att sörja även efter ett älskat husdjur! Konstigt nog kommer ljusare dagar och man känner att kan minnas dagarna som varit med kärlek & värme. Stärkande kram till dig! /Anette Öbom

  • Reply FarmorMormorA 29 juli, 2013 at 08:42

    Ett tufft och tungt beslut man måste ta som djurägare. Men det är stort då man tänker på djurens bästa. Och att vara ledsen måste man tillåta sig!
    Så fina tallrikar och assietter på bilden!

  • Reply Anette Ryan 29 juli, 2013 at 11:35

    Inte lätt att fatta sådana beslut när man har djur, det är baksidan helt enkelt. Minns när mina föräldrar beslutade att vår älskade familjehund hade fått lida tillräckligt och valde att hon skulle få somna in. Mycket ledsamt. Den hunden har fortfarande hedersplatsen hos mina föräldrar efter över 20 år, bättre placering än vi barn tror jag nästan 😉 Bara deras barnbarn har gått om hudnen!
    Kram Anette

  • Reply Queen of Kammebornia 29 juli, 2013 at 12:30

    Kloka du! Sorgen måste få sin tid och plats. Stor kram!

  • Reply På Selmas gata 29 juli, 2013 at 17:01

    Goa du! Vilken sorg det är!!

    Det är helt otroligt vad tomt det kan bli, det är ju verkligen en älskad medlem i familjen. Vår golden retriever som vi hade när jag växte upp dog strax efter att hon fyllt femton- ett långt hundliv förvisso, men den saknade alltså! Jag minns första gången jag var hemma hos föräldrarna efter att hon somnat in, var helt säker på att jag hörde henne… innan jag kom på… Berättade det för pappa och han sa att han tyckte sig höra henne på nätterna, att hon tassade ut till vattenskålen… Det tog lång tid innan den allra värsta sorgen lade sig men nu är hon ett vackert minne, alltid.

    Det är en fantastisk ynnest och lycka att få ha ett djur, men också en otrolig sorg när det är slut. Stor kram!

  • Reply Life's Silverlining and I 30 juli, 2013 at 06:43

    STOR VARM KRAM! <3 Nilla

  • Reply Fröken Pyssel 2 augusti, 2013 at 21:17

    <3

  • Leave a Reply