mina funderingar

FOMO – den stora skräcken?

 

FOMO håller oss ständigt aktiva och sysselsatta. FOMO står för Fear of missing out, eller rädslan för att missa något. Det kan förstås gälla alla områden i livet men det blir synnerligen tydligt i den digitala konsumtionen. Vi har ständig tillgång och möjlighet att ta del av ALLT som händer och vad allt och alla tycker, dygnet runt och i princip var som helst. Flödet är oändligt och helt utan slut. Det är som ett vattenfall som aldrig sinar utan bara rinner och rinner och rinner… Vad gör det med oss rent mentalt?

Det är otroligt enkelt att fördriva tiden med en mobil på fickan och det är lätt att livet blir helt pauslöst just eftersom det är så enkelt att fylla varje liten paus. Det är synd eftersom det är i de där pauserna som hjärnan får en chans att bearbeta allt som hänt de senaste timmarna. Det är i pauserna vi får en chans till att reflektera och göra aktiva val och inte bara gå i auto-pilot-läget.

 

Vi ger bort vår tid frivilligt

Sociala medier är så smart förpackat med alla små, korta och lättillgängliga informationer om allt och inget. Alla dessa små uppdateringar ger hjärnan kickar som i sin tur får oss att vilja ha fler kickar. Och eftersom det är så lätt att få de där kickarna, så är det otroligt lätt att trilla dit. Att bli en klickpundare, helt enkelt. Det vi kanske inte tänker på är att vår uppmärksamhet blir stulen av någon annan som tar den och tjänar pengar på den i form av klick. Så självklart ligger det i deras intresse att vi ska fortsätta att titta och klicka. Vår dyrbara uppmärksamhet – som vi inte har obegränsat av – den ger vi frivilligt bort. Bara för att vi är rädda för att eventuellt missa något. Märklig mekanism det där.

Det har gjorts studier på att även när vi har lagt ifrån oss telefonen, så tar den vår uppmärksamhet. Så länge som den fortfarande finns inom synhåll så är det en del av hjärnan som ständigt är i beredskap och inte kan släppa uppmärksamheten på den, hjärnan står hela tiden i givakt för att telefonen kan plinga eller ringa när som helst.

Jag kan ärligt säga att det varit ett problem för mig. Telefonen har tidigare gjort att jag inte varit fullt uppmärksam på mitt sällskap, mina egna tankar eller annat som jag borde varit närvarande i. Efterhand har jag känt att det inte är så jag vill vara. Och det är inte så lätt att bryta alla gånger. Men jag började att lämna telefonen hemma om jag exempelvis gick ut på promenad eller gick och handlade mat. Om jag kommer hem till någon så lämnar jag den oftast i jackan eller eller i hallen, så att jag ändå kan höra om det ringer, men jag tar inte slentrianmässigt med den in i sällskapssfären.

 

Om att känna sig osynlig

Jag har suttit på luncher där mitt sällskap haft telefonen med sig och mitt i konversationen liksom reflexmässigt tagit upp telefonen för att skicka ett meddelande eller kolla upp saker på telefonen. De gånger har jag känt mig väldigt utanför och ointressant som människa. I själva verket tror jag inte ens att personen som gjort det varit medveten om det. Det bara händer.

För ett tag sedan var jag och Mattias på en snabbmatsrestaurang. Jämte oss satt en familj, en mamma, en pappa och två barn i kanske 4-6-årsåldern. Båda föräldrarna satt med sina telefoner och scrollade under hela måltiden. Barnen satt på sina stolar och åt sina pommes frites, stirrandes ut i luften rakt framför dem. Ingen sade något. Ingen såg någon. Ingen blev sedd eller bemött. Så outsägligt sorgligt. Jag vet förstås inget om den familjen och omständigheterna det kanske fanns en rimlig förklaring, men undrar ändå vad det gör med barnen. Hur påverkas de?

Den här FOMO-kraften är stark, och är man inte medveten om att den finns är det väldigt lätt att sköljas med utan att märka det. När man är medveten om den, så märker man att man jobbar i motvind för jag får ständigt göra aktiva val om att inte välja telefonen.

 

Hur kan man minska FOMO-stressen?

  • Först och främst; skapa medvetenhet. Vet man inte om att det är ett problem, så är det svårt att göra något åt det.
  • Stäng av alla aviseringar och notifieringar, det är onödigt att bli störd i onödan.
  • Lämna telefonen – bär inte runt den i handen konstant som om den vore en snuttefilt. Lämna den.
  • Inse att det händer alldeles för mycket för att du någonsin ska hinna göra, se och uppleva allt som sker. Det är ok att inte veta någon om serien som kollegorna pratar om på lunchen eller att ha sett

Hur är det med dig, lider du eller har du varit påverkad av FOMO?

 

//Sofia ♥

 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

18 Comments

  • Reply Isflingan 12 december, 2017 at 11:49

    När jag umgås med vänner, sitter på middag etc skulle jag aldrig komma på tanken att ta upp mobilen. Då har jag ju annat mycket roligare och intressantare saker för mig. Plus att det i mina ögon vore väldigt ohyfsat. Däremot hemma… Kan sitta och titta på en film/serie med sambon och helt plötsligt börja bläddra i mobilen av oklar anledning. Kan nog inte kopplas till något annat än rastlöshet. Är inte själva mobilen och sociala medier i sig jag vill åt, utan mera att ha något att göra med händerna. Och då är mobilen närmast. Kanske borde börja med att lägga fram en stickning eller något istället. Eller helt enkelt öva mig på att vara i nuet och göra en sak i taget. För nu slutar det alltid med att jag blir arg på mig själv för att jag tagit fram mobilen fast jag inte egentligen behöver den. Tips vad jag ska göra för att bli av med rastlösheten mottages tacksamt.

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:01

      Jag känner så väl igen det du beskriver. Jag är likadan, och det är sorligt att säga att jag inte bara kan vara disciplinerad och låta bli. Jag löser det helt enkelt genom att lägga telefonen i ett annat rum. Det funkar faktiskt väldigt bra, för när jag vet att den inte ens är i rummet så tänker jag inte på den. Ser jag den i ögonvrån så vet jag att möjligheten finns. Och precis som du säger så handlar det inte så mycket om att kolla på sociala medier – man vill bara ha något att pilla med. Den där rastlösheten har kommit sedan telefonen kom in i vardagen, minns inte att den var så tydlig tidigare. Känns svår att bli av med.

  • Reply Ekenäsliv 12 december, 2017 at 13:37

    Hej,
    Ännu ett genomtänkt inlägg med kloka reflekteringar.
    Jag ska snart rensa i min feedlylista för där finns så många bloggar som jag ärligt bara scrollar förbi, men kanske ändå av en rädsla för att missa något.
    Men det är ju när jag läser hos bloggar som din som jag stannar upp och tänker efter… Som får mig att verkligen känna något som är på riktigt.
    Men jag tycker nog att jag är ganska respektfull när det gäller mobilen vid middagar och så. Skulle inte ha den vid matbordet eller liknande. Den brukar ligga i väskan.
    Just nu är jag hemma och pausar igen… Livet har slagit till ganska hårt den här året och just nu svävar jag lite i ovisshet i väntan på provsvar. Att jag tidigare varit sjuk (leukemi) gör mig nog till en lite mer vaksam person, samtisigt som jag vill leva fullt ut och inte oroa mig i onödan. Men det krävs inte mycket för att skapa ovisshet och oro… Och då blir man ju alltmer medveten om vad som verkligen verkligen betyder något i livet.
    Våra relationer med nära och kära….<3
    Tack för ditt insiktsfulla inlägg.
    Kram Anna

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:10

      Tack Anna för ditt inlägg, och jag blir glad över att du gillar det. Jag tror att, trots att vi är vuxna, så behövs vissa begränsningar. Vi behöver också regler att förhålla oss till – precis som barn.

      Så tråkigt att höra att du fått pausa. Jag hoppas verkligen att det vänder och att din oro är helt obefogad. Men oron och ovissheten är grym och slukar massor av energi.
      Ta hand om dig! Stor kram!

  • Reply Mia Bergvall 12 december, 2017 at 15:07

    Jag är en väldigt rastlös själ och märker därför att jag ofta tar upp mobilen när jag blivit uttråkad! Numera har jag inga aviseringar på och det gör mig så mycket lugnare och närvarande!

    Lite kul att du skrev om just detta idag, vi håller på med en kortfilm i skolan om just detta, länkar den gärna när den dyker upp i min portfolio!

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:13

      Det där rastlösheten alltså … kan vara så jobbig! Och precis som du säger så är det den som många gånger driver en till telefonen. Jag försöker aktivt tänka att jag ska låta bli, när jag får en paus, hamnar i en kö eller bara står och väntar. Jag försöker att bara … just det; vänta. Utan att ta fram telefonen. Men det krävs en aktiv tanke varje gång det händer, för annars är den plötsligt där i min hand.

      Länka den gärna när den är klar. Vore så roligt att se! 🙂

  • Reply Barbro D 12 december, 2017 at 16:16

    Tack!
    Intressant & viktigt.
    Maken och jag diskuterar detta ofta, senast igår.

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:14

      Kul att du gillar!
      Intressant, älskar verkligen att diskutera sådana här saker med andra. Hade varit intressant att höra om ni dragit några slutsatser. 🙂

  • Reply Ann Rumbleinthearctic 12 december, 2017 at 18:46

    Första tiden här hade jag bara en svensk mobil, det var inte en smartphone utan en sådan där tunn motorola. Jag hade svenskt simkort med sånt där utlandskort i. Jag använde typ aldrig min mobil och kan känna att jag saknar att ha en sådan mobil. Vi har funderat i vändor på att skaffa sådan mobil igen, men så har ju smartphonen så många bra appar, när bussen kommer, karta så man vet vart man ska köra, kalendern är där, emailen etc etc. Ja listan kan göras lång, men behöver vi verkligen allt det där. Jag fick en mobiltelefon av min mans mamma, då var vi bara pojkvän och flickvän. Men jag skulle ju vara själv i fält, ja det hade jag ju varit förut men hon tyckte att jag behövde en mobil så jag kunde ringa om något hände, så jag fick en i födelsedags present, en smartphone, och så la hon till mig på deras abonnemang. Till saken hör att jag hade ju inte ens täckning där ute i fält, så det hade ju inte riktigt hjälpt ändå haha. Men så många fina kort jag lyckats ta. Det är nog det jag älskar mest med telefonen. Fast, på vintern dog den snabbt. Den är ju inte riktigt skapad för 30 minus, och nedåt. Nu har vi börjat med att inte ha någon telefon i sängen. Vi har installerat radion som väckarklocka och vi sätter telefonerna på laddning i köket istället. Vi har även slutat ta med telefonen när vi går ut på datenight, och annars också förstås. En gång gick vi till en resturang och så fick vi skriva upp oss för att vänta på bord, -vad är ert telefon nummer frågade hon min man?, -vi har ingen telefon med oss, svarade han, Hon blev helt paff, och det blev jätte komplicerat att försöka vänta på bord utan mobil. Dagens mobila samhälle.

    https://youtu.be/VASywEuqFd8
    https://online.csp.edu/blog/psychology/technology-dependency

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:19

      Tack för din berättelse. Så intressant att ta del av hur andra gör. Att bannlysa telefonen i sovrummet är klokt – vi har gjort det i perioder. Men på något vis så faller det tillbaka som vanligt igen …
      Det där med kameran är ett dilemma. Jag använder min kamera i telefonen mycket, och lämnar jag telefonen hemma (vilket jag gillar att göra ibland) så står man där även utan kamera. Och det där med bordsbokningen… det mesta kräver en mobiltelefon, vilket ju inte gör det enklare om man vill minimera användandet.
      Kram Sofia

  • Reply Emmi - explorista.se 13 december, 2017 at 17:31

    Så sant och så viktigt. Tror vi alla har varit där på ett eller annat sätt, och själv har jag börjat stänga av aviseringar (särskilt jobbmailen) och nu dessutom ljudet. Aktiva val helt enkelt!

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 15 december, 2017 at 15:20

      Ja, vi alla har nog trillat dit på något sätt. Aviseringar är verkligen ett aber, så himla ineffektivt. Aktiva val är de bästa valen! 🙂
      Kram till dig Emmi!

  • Reply Slow Living by Annika 3 januari, 2018 at 13:12

    Det där känner jag (tyvärr) igen. Förut bar jag med mig mobilen hela tiden…även in på toaletter (någon kunde ju söka mig…). Hihi!
    Idag har jag stängt av alla notifikationer, så fort jag kommer hem lägger jag mobilen i ett mobilställ. Har slutat skriva blogginlägg varje dag…
    Ja numera lever jag ett hållbarare och lugnare liv och detta är fantastiskt!

    Tack för kloka reflektioner!

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 5 januari, 2018 at 12:26

      Ibland krävs det helt enkelt regler för att vi ska kunna hantera tekniken på ett sunt och hållbart sätt. Ett mobilställ, tror jag är jättebra. Att också släppa kraven på att man måste uppdatera varje dag är så skönt. Jag vet att det kanske inte är det klokaste rent strategiskt, men det spelar ingen roll med många följare, om man inte mår bra. Jag uppdaterar numera endast när jag verkligen vill och inte för att jag borde eller att det förväntas. Och det får mig att må bra. Det är ju ett hållbart liv många av oss vill ha. 🙂

  • Reply Johanna - Slowfashion.nu 4 januari, 2018 at 16:00

    Som vanligt så klokt skrivet. Och ja! Jag brottas konstant med detta. Det ÄR verkligen ett missbruksbeteende. Och jag (och tror att jag inte är ensam om det här) har så svårt att hantera detta på en lämplig nivå. Total avhållsamhet skulle nog vara bäst, men behöver ju telefonen…. Klurigt alltså. Så tack för att du lyfter det här – och jag återigen tänker på det. Skriver ju inte allt för sällan om det =): https://www.slowfashion.nu/blogg/att-koppla-bort-och-av, och det går väl bättre o bättre, men är verkligen inte nöjd pga trillar dit om och om igen.

    • Reply Sofia Brolin - hildas.se 5 januari, 2018 at 12:57

      Det ÄR verkligen ett missbrukarbeteende. Och jag behöver påminna mig själv titt som tätt. Precis som du säger är det svårt med telefonen eftersom det liksom inte går att ha total avhållsamhet, med tanke på våra jobb. Det gäller att hitta en hållbar väg. Och jag behöver regler att förhålla mig till. Annars så resonerar jag som så att jag ju minsann är vuxen och gör exakt vad jag vill. Men har jag satt upp regler, så står de liksom över det mesta. Det brukar funka… ett tag i alla fall. Just nu har jag hållit mig till dem i två veckor och mår riktigt bra av det. Vi får se hur länge det håller innan jag ballar ur igen. Haha! 🙂

  • Reply Jennie 21 januari, 2018 at 18:54

    Otroligt givande inlägg, tack! <3 (Nu låter jag dryg men det ska nog vara ett "obegränsat" och inte "begränsat" i första stycket under "Vi ger bort vår tid frivilligt" Säger till för att jag själv hade velat höra det..)

  • Leave a Reply

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.