mitt liv

På en sten i en skog vid en sjö

 

Trots att vi bott i trakten i snart 10 år finns det fortfarande nya platser att upptäcka i närområdet. Vi gillar utflykter och älskar att upptäcka platser. Häromveckan, precis innan all grönska hade exploderat så hittade vi ett nytt smultronställe inte långt hemifrån. Och där på en sten i en skog vid en sjö – för att citera den gamla slagdängan av Gyllene tider – åt vi dagens lunch som vi hade med oss i ryggsäcken.

Kroksjön var namnet som vi nu lägger på minnet. Runt sjön var det ungefär 5 kilometer i varierad terräng och bitvis utan stigar, en perfekt promenad.

En stunds vila efter maten är obligatoriskt – oavsett var man befinner sig.

Någon tyckte att det saknades färg i skogen och tog saken i egna händer. Jag gillar sådana initiativ!

Det var bara att följa de blå prickarna för att komma från vägen ner till sjön. Synd då att vi pratade för mycket och missade den näst sista blå pricken och irrade runt helt felaktigt en stund. Men det var också en del av resan.

Runt sjön fanns det fyra utplacerade vindskydd. Och till något av dem återvänder vi snart för en natt i det fria.

 

//Sofia ♥

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Liknande inlägg
enkelhet

Nostalgi – Kan man göra sig av med sin brudklänning?

 

Nostalgi är en stor fiende om man vill göra sig av med saker. Jag har sparat mina nostalgigrejer till sista rundan i rensningen. Just för att det är de som kräver mest eftertanke. När jag skalat av allt annat onödigt som jag inte behöver så blev det mest nostalgigrejer kvar. En del saker vill jag behålla men en del inte. En stor symbol för nostalgisakerna är min bröllopsklänning. För 9 år sedan gifte vi oss. Och i 9 år har klänningen hängt orörd på en galge i förrådet. Ska den bara hänga där? Till vilken nytta då? Vad ska jag ha den till? Svaret på dessa frågor blev nej, ingen och inget. Därför valde jag att skänka den till second hand. Kanske kommer den till nytta till någon annan som ska gifta sig och inte har möjlighet att lägga stora summor på en klänning. Det vore roligt.

Det är nu några månader sedan jag skickade iväg den. Och precis när jag lämnade den ifrån mig, så sved det såklart lite och tanken på om jag gjorde rätt, seglade förbi i mitt huvud. Men sedan dess har jag inte tänkt på den för en sekund. Tills nu när jag kom på att jag skulle skriva om nostalgi, och just bröllopsklänningen kändes som den ultimata symbolen för det. Och när jag tänker på den nu finns det inte den minsta ånger över mitt beslut, bara lättnad över att slippa förvara den i minst 9 år till.

De fina minnena som klänningen var en symbol för, finns kvar. På bilder, på film och i hjärtat. Därför behöver jag inte ha den fysiska klänningen också. Vi är alla givetvis olika och en del tycker säkert att det är helt fel val. Men för mig väger enkelheten i att inte fastna bland alla prylar större än att ha klänningen hängande på en galge.

Att välja brudklänning var dessutom inte en stor grej för mig, som jag vet att det kan vara för många. Jag köpte den på 5 minuter. Jag tog i princip första bästa som satt bra. Och därför finns det inte heller några känslomässiga band för mig kring just införskaffandet av den. Jag hade den på mig under den största dagen i mitt liv och där och då fyllde den sin funktion. Men det finns liksom inga fler tillfällen att använda den vid.

När jag tittar på 3-minutersfilmen idag såhär 9 år senare, rinner tårarna precis lika mycket som de gjorde den dagen. Och om du undrar varför jag skrattar så vid fotograferingen så var det för att det höll på att gå åt skogen när jag skulle göra en piruett runt lyktstolpen och trampade på min egen klänning, fastnade och närapå föll på eget grepp. Det var bara en millisekund ifrån att jag hade legat med ansiktet i gruset. Då hade säkerligen minnena från den dagen förmodligen sett helt annorlunda ut. Men just det missade kameramannen. Jag är glad att jag har mina minnen, men jag behöver inte min klänning för att minnas dem.

 

Hur har du det med nostalgi? Hur ser du på brudklänningen, är det en helig ko?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
mitt liv

Vart är vi på väg?

 

Om man inte vet vart man ska – spelar det då någon roll vart man tar vägen?

Just nu är det många funderingar över vad för typ av boende vi ska ha framöver. Vi vet vad vi vill uppnå med vårt boende, men det kan gestalta sig på många olika sätt. Vi resonerar högt och lågt. Vad det kommer att resultera i vet vi ännu inte. Det kan bli lite vad som helst och oavsett vad det blir kommer det att bli toppen, det är jag övertygad om.

För en dryg månad sedan sålde vi vårt hus och vi har nu sommaren på oss innan vi ska lämna det. Man kan resonera ihjäl sig om man vill. Å ena sidan och å andra sidan. Inget boende har allt det vi vill ha, men många boenden har mycket. Vissa kriterier väger tungt, medan andra kriterier bara är en bonus.

Detta är en otroligt spännande tid, men väldigt ovan. De flesta av oss är väldigt vana vid att alltid veta vart vi är på väg och ungefär hur livet ser ut framöver. Alltså att ha en någorlunda utstakad rutt. Jag tycker att det är nyttigt att utsätta mig för lite obekväma situationer, och att inte veta allt. Det är bra för att lära sig tygla kontrollbehovet.

Valen är många. Ska vi köpa något eller ska vi hyra? Ska vi bo på landet eller ska vi bo i stan? Ska vi bo i hus, stuga eller lägenhet? Alla dessa alternativ är faktiskt tänkbara eftersom de alla på olika sätt kan uppfylla våra viktigaste kriterier, som är: enkelhet i livet, frihet och kattvänligt.

Till stor del kommer slumpen att avgöra och det mest lämpade som först kommer i vår väg kommer det troligtvis att bli. Det kan alltså bli lite hur som helst. Och det känns jättespännande!

Hur tänker du kring boende? Vad är viktigast och vad behöver du för att trivas?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
mitt liv

En helg med kvinnliga äventyrare

 

Jag är en del av projektet #kvinnligaäventyrare som är ett initiativ av Vandringsbloggen och Morakniv. I helgen ordnades det ett event på Ängsö utanför Västerås, dit alla var välkomna. Även män och hundar faktiskt. Så jag och Mattias åkte dit. Själva eventet var på lördagen men vi åkte dit redan på fredag och sov i det otroligt vackra naturreservatet ihop med Boel, Rania, Angeliqa och Sofie. Och det var sommar den kvällen.

Och rutiga skjortor var tydligen det som var mest populärt eftersom 4 av 6 hade det. En klädkod som både jag och Mattias missat.

 

Kamerorna gick varma i den fantastiska solnedgången.

 

Boel fick feeling och badade till och med i det iskalla vattnet. Modigt gjort.

 

Det var många som slöt upp till eventet på lördagen. Sommarvärmen från kvällen innan var som förbytt mot en kylig vårdag.

 

Rania och jag gick på vackra skogsstigar.

 

Vi gjorde upp eld med tändstål och näver.

 

Vi täljde dalahästar, vilket var otroligt fridfullt. Och lite blodigt.

 

Ida och hennes mysiga hund Luna var också med.

 

Vi fick en förevisning om hur en man kan packa sin väska inför långvandringar.

 

 

Det blev en riktig toppenhelg med vacker natur och många fina möten. Precis sånt som jag vill ha mer av i livet.

//Sofia ♥

 

Spara

Spara

Spara

Liknande inlägg
mina funderingar

Om att ta sig i kragen

 

Ibland vet jag så väl vad jag borde och vill göra. Men jag orkar inte. Det kan handla om att jag tänker att imorgon ska jag minsann gå upp supertidigt och ge mig ut i skogen för att kolla på den vackra soluppgången och njuta av det vackra morgonljuset, men så när jag vaknar så där svintidigt så är sängens värme mer lockande – trots att jag är morgonpigg. Eller att jag tänker att det vore skönt med en lång och rask promenad – för jag vet ju att jag mår så bra efteråt. Eller att jag tänker att ikväll ska jag minsann göra 15 minuters yogaövningar – för jag vet ju att jag blir så skön och mjuk i musklerna och kroppen efter det. I tanken är jag helt klar på vad jag borde eller för den delen vill göra. Men handlingen tar ibland emot och jag blir för bekväm.

När det där motståndet sker så måste jag påminna mig om att faktiskt tvinga mig till det. För när jag tvingar mig till det så inser jag väldigt snabbt att det var ett riktigt bra beslut. Jag vet ju att det är så jag funkar. Och på något sätt så känns det alltid bra att veta att man inte är ensam med de där svårigheterna. Jag läste en inlägg av Jonna som handlade om liknande motstånd och Sara skrev om vad som händer om hon inte gör något ”vettigt”.

För tänk om jag struntat i att gå ut den där gången då katterna lekte i solnedgången och jag lyckades knäppa en bild av det. Då hade jag missat ett fantastiskt ögonblick som jag högst troligt inte fått uppleva om jag stannat kvar inomhus.

Det gäller bara att kräla sig över den där skyhöga tröskeln och kämpa emot den instinktiva bekvämligheten. För när man väl gjort det så ångrar man sig aldrig – och det skapar ofta fantastiska känslor.

Har du också en tröskel? Hur kommer du över den?

//Sofia ♥

 

 

Liknande inlägg
odling

Mina sista tomater…

 

Jo, jag vet. Det må vara tidigt men jag har en riskbenägen personlighet och därför vågade jag chansa på att det går att plantera ut tomaterna så här tidigt. Det kommer fortfarande frostnätter men de står rätt så skyddade där inne i växthuset intill väggen. De ska nog klara sig.

Nu så här inför sista sommaren i huset så är det många saker jag gör för sista gången. På den här platsen alltså. Detta blir mina sista tomater i det här växthuset, och kanske på ett tag – beroende på vad vi hittar på framöver. Tomater är det absolut bästa jag vet att odla så det kommer det att bli många fler i framtiden. Men nu satsar jag på den sista skörden här. Var och när jag får skörda min nästa skörd av tomater återstår att se. Det blir riktigt spännande!

 

//Sofia ♥

 

Spara

Spara

Liknande inlägg