Livet

Den senaste tiden

 

Det känns så omodernt att säga – men det är makalöst vad snabbt en vecka passerar. Jag har lugna, sociala, vilsamma och aktiva dagar om vartannat. Vissa dagar händer det massor och vissa dagar kan vi välja att ”slösa bort” en hel lördag med att bara drälla runt eller kolla på tv-serier.

En av de saker som hänt det senaste är att vi var på en fantastisk maskerad på tema skog. Alla gäster hade lagt åtskilliga timmar på sina kostymer, vilket var skithäftigt att se. Och att stå där framför spegeln i timmar och sminka oss som räv och rådjur och skratta högt åt när vi mest såg ut som clowner och fick justera lite, var verkligen kul och ett oförglömligt minne.

 

En dag hade vi arbetsmöte med HUJ – ett nystartat företag som jag och Mattias är delägare i. HUJ kommer att göra 100 % växtbaserade och ekologiska smörgåspålägg. Typ som leverpastej – fast vegetariskt. Företaget drivs av de två unga och superduktiga entreprenörerna Alice och Jonas Knap. Produkten finns ännu inte ute i butik. Men den som väntar på något gott …

 

En stjärnklar sen vinterkväll åkte vi till Läckö slott. Där var vi till synes helt ensamma. Och det var en lite kuslig stämning. Det är en plats som det finns många spökhistorier om, och det fick såklart fantasin att spinna där i mörkret. Varför lyste det i ett av fönstren? Vad var det som lät? Var det inte något som rörde sig …? Spänning gör livet!

 

Sofia Brolin

Nya Lidköpings tidning ringde och frågade om de fick göra ett reportage om mig. Jag fascineras av journalister som lyckas fånga mig i texten så att jag känner igen mig själv i vad som skrivs. Har varit med om ganska många intervjuer, men den här var helt klart en av de bättre.

 

Jag älskar väder. Alltså väder som utmärker sig. Ju risigare eller mer avvikande det är – desto mer villig är jag att ge mig ut. Ösregn, storm eller åska; de lockar mig alla. En solig söndag var de storm ute och det var nästan svårt att gå upprätt i den starka vinden. Att gå ut på piren rakt ut i den stora vilda sjön som kastade upp vatten på oss, var som att vara barn och leka tafatt. En härlig känsla.

 

Jag fyllde 40 utan kalas, men fick blommor ändå. Det känns fint att vara 40 och jag älskar allt – förutom det fysiska – med att bli äldre.

 

vandra med katt

Några turer och utflykter med vandringskatten Arne, har det också blivit såklart.

Har du gjort något kul den senaste tiden?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
minimalism

Vad man borde och vad man måste

 

Det är nu nästan 4 veckor sedan mitt senaste inlägg. Det är väldigt lång tid och jag tror aldrig att det varit ett så långt uppehåll här på bloggen under de dryga sju år som jag har bloggat. Jag har funderat en del kring detta den senaste tiden. Alltså kring att jag borde blogga. Inte för att jag måste. Men att jag borde.

Minimalism handlar inte bara om att göra sig av med onödiga prylar som inte tillför något i ens liv, utan också att göra sig av med onödiga föreställningar som försvårar livet.

En sak som komplicerar livet och gör det tråkigt – är alla borden. Vi har många föreställningar om att vi måste och borde göra en himla massa grejer. Vissa saker måste vi såklart göra, såsom att utföra sitt jobb, ta hand om sin familj, äta, betala skatt och följa lagen. Exempelvis så borde jag tvätta idag, men det är inget måste. Det kan faktiskt vänta, eftersom ingen dör eller kommer till skada om jag inte gör det.

Jag har i princip gjort mig av med de där känslorna kring att jag borde saker. Men ibland så dyker de upp. De där små – till synes enkla orden – vill, måste och borde. Hur man använder dem säger faktiskt en del om hur man lever livet. För det som händer när man tar på sig för många borden, är att det man VILL göra försvinner. Om jag tar för vana och testar orden framför något jag ska göra, så blir det oftast enklare att upptäcka vad jag tycker – om jag skulle ha svårt att avgöra det. Vill jag det här? Borde jag det här? Eller måste jag göra det här?

Jag tror också generellt sett, att ju äldre vi blir, desto bättre blir vi på att lära oss att strunta i alla borden.

Vad tror du och har du mycket du borde göra?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
hållbart liv

Köpstopp – är det bra?

syn på tiden

 

“Owning less is great. Wanting less is better.”

För några år sedan så testade jag köpstopp. Det var inte en särskilt svår match eftersom jag i princip hade kommit över gränsen och längre inte ville ha något. Hade jag gjort det några år tidigare hade det varit betydligt tuffare. Egentligen så började det när jag sade upp mig från min anställning för att bli egen, för över 7 år sedan. Då var jag en loppisgalen och shoppingglad tjej, som gärna köpte allt som var fint och som jag trodde skulle göra mig lite gladare. När jag bestämde mig för att säga upp mig så fanns nog inte ens köpstopp i min vokabulär, men jag bestämde mig för att dra åt snaran om min plånbok eftersom jag ju inte hade en aning om hur det skulle funka rent ekonomiskt.

Så här i efterhand kan jag se att det var ett fantastiskt och livsavgörande beslut för mig. Den där åtstramningen i ekonomin gjorde mig inte bara rikare, det förändrade hela mitt tankemönster. Sakta men säkert så sjönk det in i mitt medvetande, jag vet inte exakt när det hände men plötsligt behövde jag inte aktivt motstå att köpa något. Det var helt enkelt så att jag inte längre ville ha något. Suget var borta. Jag hade lärt mig att jag inte behöver äga allt som var fint.

Nu i samband med årsskiftet har jag sett många i min omgivning i sociala medier som inför köpstopp. Jag tror att det är en jättebra ögonöppnare där man upptäcker helt nya perspektiv. Det är inte bara bra av anledningen att man faktiskt sparar rätt mycket pengar, utan för att man faktiskt spar rätt mycket tid och energi också.

Hur man genomför sitt köpstopp är såklart helt upp till en själv. Det är du som sätter dina egna regler. En del stryper allt, det gjorde inte jag.

Mina regler var att jag fick köpa:
– ätbara saker såsom fika, mat och godsaker.
– förbrukningsvaror såsom schampo, plåster och hudlotion.
– upplevelser såsom biobesök, inträde till museum eller till badhuset.

Det var ju framförallt inflödet prylar som var viktiga att strypa för min del.

Ett bra tips att ta till om det skulle kännas jobbigt och det rycker i shoppingnerven är att åka till mataffären. Där kan du handla maten som du ändå hade behövt att handla. Det kanske kan stävja ett eventuellt sug.

Vad är din tanke om köpstopp? Har du testat?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
mina funderingar

Vattnet, alkoholen och normen

vatten alkohol norm

 

Vatten. Det är faktiskt det bästa jag vet. Det har inte alltid varit så men de senaste 10 åren har det varit favoriten. Innan dess hade jag svårt för smaken av vatten och blandade därför alltid ut den med saft. Helt absurt tycker jag nu.

Om jag helst får välja, väljer jag vatten som dryck. Alltid! Märkligt nog anses det i vissa sammanhang lite tråkigt och det ska ofta kommenteras. För när man är social ska man helst dricka vin, öl eller andra ädlare drycker. Jag dricker inte alkohol. Jag är inte heller nykterist, men jag dricker nästan aldrig. Det kan hända att jag smakar på någon väns egengjorda persokovin eller smuttar på ett glas bubbel. Men det är aldrig mer än så. Anledningen till att jag inte dricker är flera. Dels så tycker jag inte om smaken av det, dels så har alkohol aldrig lockat mig, dels så tycker jag inte om vad alkohol som drog ställer till med i samhället och för individer. Dessutom är det inte direkt bra för hälsan. Personligen ser jag inga fördelar.

Jag är tacksam över att jag är stark i mig själv och inte har några problem med att stå för det jag tror på, men ibland får normen mig att känna mig otroligt präktig, annorlunda och rätt så ensam i vissa sammanhang. Och det ligger i människans natur att vilja passa in. Jag dricker inte alkohol, äter inte kött och dricker inte kaffe  – vilket alla är starka normer i vårt samhälle. Det händer att jag ibland tröttnar på min egen präktighet och behagar andra med att dricka något annat än vatten, bara för att de ska känna sig bekväma och för att jag är trött på kommentarer och gliringar. För när jag har något i glaset så blir omgivningen lugn. Det är märkligt det här med normen, förväntningar och vad man borde göra.

Normen är förödande på så många sätt. Den gör att många inte vågar göra det de egentligen vill. Normen är en mycket stark osynlig kraft. Är man i normen tror jag att man har svårt att förstå svårigheten med att kliva utanför. För när man är i den, är det rätt så behagligt och som att flyta med i en ljummen vattenström. Alla vi som klivit utanför vet att det skapar motstånd, det är som att plötsligt vända mitt i vattenströmmen och försöka gå mot den samtidigt som man knuffas av alla som flyter med den.

Händer det att du gör saker mot din vilja, för att det förväntas av dig?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
mina funderingar

FOMO – den stora skräcken?

 

FOMO håller oss ständigt aktiva och sysselsatta. FOMO står för Fear of missing out, eller rädslan för att missa något. Det kan förstås gälla alla områden i livet men det blir synnerligen tydligt i den digitala konsumtionen. Vi har ständig tillgång och möjlighet att ta del av ALLT som händer och vad allt och alla tycker, dygnet runt och i princip var som helst. Flödet är oändligt och helt utan slut. Det är som ett vattenfall som aldrig sinar utan bara rinner och rinner och rinner… Vad gör det med oss rent mentalt?

Det är otroligt enkelt att fördriva tiden med en mobil på fickan och det är lätt att livet blir helt pauslöst just eftersom det är så enkelt att fylla varje liten paus. Det är synd eftersom det är i de där pauserna som hjärnan får en chans att bearbeta allt som hänt de senaste timmarna. Det är i pauserna vi får en chans till att reflektera och göra aktiva val och inte bara gå i auto-pilot-läget.

 

Vi ger bort vår tid frivilligt

Sociala medier är så smart förpackat med alla små, korta och lättillgängliga informationer om allt och inget. Alla dessa små uppdateringar ger hjärnan kickar som i sin tur får oss att vilja ha fler kickar. Och eftersom det är så lätt att få de där kickarna, så är det otroligt lätt att trilla dit. Att bli en klickpundare, helt enkelt. Det vi kanske inte tänker på är att vår uppmärksamhet blir stulen av någon annan som tar den och tjänar pengar på den i form av klick. Så självklart ligger det i deras intresse att vi ska fortsätta att titta och klicka. Vår dyrbara uppmärksamhet – som vi inte har obegränsat av – den ger vi frivilligt bort. Bara för att vi är rädda för att eventuellt missa något. Märklig mekanism det där.

Det har gjorts studier på att även när vi har lagt ifrån oss telefonen, så tar den vår uppmärksamhet. Så länge som den fortfarande finns inom synhåll så är det en del av hjärnan som ständigt är i beredskap och inte kan släppa uppmärksamheten på den, hjärnan står hela tiden i givakt för att telefonen kan plinga eller ringa när som helst.

Jag kan ärligt säga att det varit ett problem för mig. Telefonen har tidigare gjort att jag inte varit fullt uppmärksam på mitt sällskap, mina egna tankar eller annat som jag borde varit närvarande i. Efterhand har jag känt att det inte är så jag vill vara. Och det är inte så lätt att bryta alla gånger. Men jag började att lämna telefonen hemma om jag exempelvis gick ut på promenad eller gick och handlade mat. Om jag kommer hem till någon så lämnar jag den oftast i jackan eller eller i hallen, så att jag ändå kan höra om det ringer, men jag tar inte slentrianmässigt med den in i sällskapssfären.

 

Om att känna sig osynlig

Jag har suttit på luncher där mitt sällskap haft telefonen med sig och mitt i konversationen liksom reflexmässigt tagit upp telefonen för att skicka ett meddelande eller kolla upp saker på telefonen. De gånger har jag känt mig väldigt utanför och ointressant som människa. I själva verket tror jag inte ens att personen som gjort det varit medveten om det. Det bara händer.

För ett tag sedan var jag och Mattias på en snabbmatsrestaurang. Jämte oss satt en familj, en mamma, en pappa och två barn i kanske 4-6-årsåldern. Båda föräldrarna satt med sina telefoner och scrollade under hela måltiden. Barnen satt på sina stolar och åt sina pommes frites, stirrandes ut i luften rakt framför dem. Ingen sade något. Ingen såg någon. Ingen blev sedd eller bemött. Så outsägligt sorgligt. Jag vet förstås inget om den familjen och omständigheterna det kanske fanns en rimlig förklaring, men undrar ändå vad det gör med barnen. Hur påverkas de?

Den här FOMO-kraften är stark, och är man inte medveten om att den finns är det väldigt lätt att sköljas med utan att märka det. När man är medveten om den, så märker man att man jobbar i motvind för jag får ständigt göra aktiva val om att inte välja telefonen.

 

Hur kan man minska FOMO-stressen?

  • Först och främst; skapa medvetenhet. Vet man inte om att det är ett problem, så är det svårt att göra något åt det.
  • Stäng av alla aviseringar och notifieringar, det är onödigt att bli störd i onödan.
  • Lämna telefonen – bär inte runt den i handen konstant som om den vore en snuttefilt. Lämna den.
  • Inse att det händer alldeles för mycket för att du någonsin ska hinna göra, se och uppleva allt som sker. Det är ok att inte veta någon om serien som kollegorna pratar om på lunchen eller att ha sett

Hur är det med dig, lider du eller har du varit påverkad av FOMO?

 

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg
katter

Om att vandra med katt

 

Jag trodde aldrig att någon av våra katter skulle kunna gå i sele och koppel, de som hela livet sprungit lösa precis som de vill. Men det har verkligen funkat – i alla fall med en av dem – och att ta med sig katten på vandringar längs olika leder har verkligen förhöjt våra utflykter.

 

Senast vi var ute filmade jag lite enkelt för att visa hur det är att ha katten med på utflykten.

Förra veckan fick jag en fråga av Angeliqa om jag inte ville göra ett gästinlägg på Vandringsbloggen om hur det är att vandra med katt. Så det gjorde jag. Där beskriver jag precis hur vi gick till väga för att vänja våra vana utekatter med att ha sele på sig och att gå i koppel. Det var en process som fick ta lite tid.

 

Ofta när vi är ute så stannar vi vid någon av grillplatserna och lagar mat. Då springer Arne runt och utforskar i närområdet, men han håller sig hela tiden i närheten av oss.

 

Till en början var det kortare rundor vi gick, men nu är det inga problem att gå uppemot en mil långa vandringar, bara vi gör det i Arnes takt så går det fint.

 

Det är verkligen roligt att ha katten med längs stigarna. Arne har hela tiden selen på sig när vi är ute, men han springer mestadels utan koppel. Kopplad är han mest i början och slutet av vandringen och om vi möter människor längs vägen, eftersom vi inte vill riskera att han ska bli rädd och springa till skogs.

Om du vill veta mer hur det är att vandra med katt, hur det har varit att lära katterna att ha sele eller om varför bara den ena katten är med på våra utflykter, så kan du läsa det hos Vandringsbloggen.

 

Har du, som har katt, tagit med den på vandring någon gång eller är du sugen på att testa?

//Sofia ♥

 

Liknande inlägg